Deep South

Dunedins tågstation 
Vi kämpar oss upp för världens brantaste gata
Nugget Point
I väntan på pingviner som aldrig kom
Efter Queenstown bar vi oss mot de sydligaste delarna av landet. Vi åkte i en minibuss med ca 15 andra. Första natten spenderade vi i studentstaden Dunedin och andra i Invercargill innan vi rörde oss uppåt för en sista natt i Queenstown igen. Det mysiga med den här turen genom de sydligarna landskapen var inte när vi stannade i städer, utan allt vi såg där emellan. 
 
Vi rullade mot Dunedin utan så värst många stopp. Vi stannade endast på något/några småställen för fika- och toalettpaus. När vi väl kom fram till Dunedin så var klockan ganska mycket, runt 19.00. Efter att ha dumpat våra grejer bestämde vi oss för att ta en promenad på stan. Eftersom det var en vanlig vardag hade vi lite otur och alla ställen stängde vid 19. Vi kunde alltså inte shoppa (jag som akut behövde nya underkläder), inte göra särskilt mycket alls. Det blev lite rundtur och se vad som fanns. Vi hittade deras superfina tågstation (den översta bilden) där de hade massa fina blomarrangemang utanför också. Superfint! Vi kände inte riktigt att det hände något i staden (vi var nästan de enda som var ute på gatorna) så vi gick tillbaka till hostellet. Det här hostellet var faktiskt riktigt mysigt, eftersom de hade ca 10-20 biljardbord (kärlek!!!). Vi och några andra ockuperade några biljardbord i många timmar. Biljardspelandet tog upp i princip hela vår kväll och jag vann det mesta (ja, man får skryta på sin egna blogg). 
 
Minibussen rullade tidigt på morgonen vidare mot Invercargill, men här var det många stopp på vägen. Enligt google maps tar det ca 2,5 timmar ifall man kör hela vägen, men för oss tog de ca 8-9 timmar. Det första stoppet var direkt i utkanten av Dunedin, där vi stannade vid världens brantaste gata, Baldwin street (jag låter bilderna ovan tala för sig själva). 
 
Nästa minnesvärda stopp var vid ett ställe som heter Nugget Point (bilden under skylten där det står Baldwin street). Jättefint och mysigt vid en liten fyr. Fanns förmodligen massa historia bakom men det är inget jag minns eller ens la på minnet i stunden. Det var bara vackert att vandra dit och se hur fint det var.
 
Bussturen fortsatte och nästa stopp som jag minns tydligt minns jag inte ens vad det heter. Jag tror aldrig jag faktiskt fick veta vad det hette. Det var en lång strand där vattnet långsamt gled upp mot sanden. Sanden var ständigt fuktig vilket gjorde den hård och inte som sådan som hoppar i och irriterar i skon. Innan man gick på stranden stod där en stor skylt, som värnade om de djuren som lever på stranden, nämligen sjölejon (sjukt coolt!!). Vi gick ut på stranden och direkt ser vi där några hundra meter bort några sjölejon. Sjölejon kan ju vara världens med chilla djur. Jag lärde mig att de främst sover hela tiden, gärna på varandra. Sjölejonen på stranden skedade mycket med varandra. När de chillat färdigt så springer de ca 20 meter men sen orkar de inte mer, så de lägger sig och vilar igen. Sjölejon är verkligen mitt spiritanimal till 100%. 
 
Mellan alla stoppen blev det även några besök vid vattenfall. Nya Zeeland har så sjukt många vattenfall. Nästan varje dag under hela resans gång i NZ har vi stannat och besökt något litet vattenfall på olika delar av landet. Den här syd-resan är inget undantag. Många fina vattenfall fanns att beskåda.
 
Därefter rullade vi vidare till nästa stopp. Tyvärr minns jag inte vad det här stället heter heller, men det var riktigt mysigt. Vi stannade här för att kunna beskåda pingviner. Hela kroppen fylldes av en wow-känsla när busschauffören berättade det. Dock var han noga med att poängtera att det inte var särskilt troligt att vi faktiskt skulle få se några pingviner. Det var lite fel tid på året, vi var bara någon vecka fel. Tyvärr fick vi inte heller se några pingviner, men vi satt och skådade i ca 1-2 timmar över spegelblankt vatten med stora stenar i. Otroligt vackert. 
 
Sista delen av vår syd-resa förde oss till Milford Sound. Googlar man bilder på det ser det helt ofattbart ut. Det spegelblanka vattnet reflekterar stora snötäckta berg. Alla snackar om att om du är i Queenstown-områderna, så ska du åka till Milford Sound. Vi fick dock inte den här wow-upplevelsen som folk beskriver, eftersom vädret var väldigt betydelsefullt för att få den. Vi hade det lite grådaskigt, mulet, lite duggregn. Bussen förde oss genom berg och dalar för att sedan stanna vid en båt som skulle ge oss en tur genom Milford Sound. Självklart var det otroligt vackert även om man inte hade det perfekta vädret, men det kunde givetvis vara bättre. Milford Sound är en fjord och båten glider här genom stora berg. På många av bergen forsar vattenfall fram (förvånande, eller hur?). När vi kommit till ca mitten av båtturen så åkte vi in under ett vattenfall. Många ställde sig då längst fram på båtens däck för att kunna stå under vattenfallet. Själv stannade man innanför under tak för att slippa kylan (det var faktiskt sjukt kallt, även om det var sommar). Inte för att det hjälpte så mycket när folket som stått ute sedan gick in för att ge en en blöt kram. Det blev till att hänga ett tag på elementet för att få upp värmen igen.

Queenstown

Jag, Frida och Emma på väg till bungy
Emma före bungy
Swedish family <3
 
Queenstown var verkligen så grymt som alla säger att det är. Allt folk, all natur, bara att andas luften gjorde att man blev lyckligare. Går det ens att beskriva Queenstown med ord? Att vara i Queenstown var speciellt. Det var här alla antingen stannade länge eller kort. Ingen stannade lika länge som någon annan. Med andra ord så var det här alla skiljdes åt efter en lång resa tillsammans. Men det var också här som man mötte upp de som åkt ifrån en på vägen, samtidigt som det strömmade in folk som man själv åkt ifrån för några veckor sedan. Queenstown är en stad fylld av alla sorters känslor. Adrenalin, kärlek, saknad, lycka, spänning, eufori.
 
Vistelsen i Queenstown började med ett pub crawl. Personligen är jag inte den första som skulle hoppa på det, men det ingick en middag, dricka, samt inträde till ca 4-5 klubbar för 10 dollar? Vem kör inte på det liksom? Vi strosade runt på gatorna i staden, och avslutade med en Devil's burger. Queenstown är delvis känt för ett hamburgerställe som heter Fergburger, och Devil's burger skulle nästan vara på samma nivå. Hamburgarna smakade himmelskt, speciellt efter en lång kväll ute. Vi däckade snabbt i vårt mysiga rum med våra vänner på hostellet. 
 
Vår Queenstown-vistelse fortsatte med ett real life mario kart. Luging. Vi drog ihop ett gäng av alla nyblivna vänner från världens alla hörn och stack till toppen av berget. Resan dit började i en gondol, varpå vi sedan stannade och tog på oss en hjälm. En ytterst charmig sådan till och med. Vi satte oss sedan i en skidlift (ni vet en sån tvåstols som är på bilden) och begav oss till den allra högsta toppen. Väl där uppe fick vi sätta oss i små bilar. Det är som lådbilar, fast väl utformade och lätta att styra och stanna. Inget drivs på el utan det är bara att glida ner för banan. Vi blev så fast i det här att vi faktiskt gick tillbaka några dagar senare och körde igen med några andra vänner. 
 
Precis som många andra gånger så hade vi även här bokat en aktivitet på bussen. När clipboarden skickades till oss på resans gång så kände jag bara att "Varför inte?". Så jag fick med Emma att boka upp oss på bungy jump. Kan ni förstå det? Att slänga sig ut från en plattform mitt i tomma intet? Många stannade på vägen på världens första bungy jump för att hoppa, och jag kände bara att när man väl är här så måste man verkligen göra det. Och när vi väl gör det, varför inte göra det så högt som möjligt? Så vi bokade upp oss på högsta bungyn i hela Nya Zeeland, en av de högsta i världen. 134 meter. Några få dagar efter att vi anlänt till Queenstown var det dags. Vi hade gått och varit rädda i flera dagar. Nervositeten kunde synas på oss. Vi var så otroligt peppade och skraj när vi gick till kontoret där man skulle registrera sig några timmar innan hoppet. Vad tror man inte händer då? Jo, precis som många andra av våra aktiviteter i Nya Zeeland så blev det inställt. Det var för mycket blåst. Alla känslor släppte. Skulle vi verkligen missa det här också?
 
Efter några timmars väntan på kontoret fick vi en ny tid bokad. Dagen efter. Alla känslor hade lämnat kroppen och nu kände man sig mest tom. Skulle vi verkligen hoppa imorgon? Jag hann inte ens känna mig nervös innan det var dags. Vi åkte en minibuss med ca 15 andra som antingen skulle hoppa Nevis Bungy eller åka Nevis Swing (en sjukt stor gunga i princip). Invägning, på med utrustning, låsa in saker i skåp. Nu skulle det verkligen hända. En liten lift tog oss från fastlandet ut på en plattform som var mitt emellan två berg. Liknande Grand Canyon såg det ut fast mindre. Längst ner fanns en liten å som slingrade  sig genom bergen. Nu var vi ute på plattformen, nu skulle det hända. Var jag nervös? Inte det minsta. Jag stod där på plattformen och kände absolut ingenting, tills den första personen hoppade. Wowvad hände där? Han bara hoppade ut, studsade upp och ner. Tänk om något går fel? Tänk om linan går av? Är de som jobbar här verkligen pålitliga? Emma hoppade före mig. Det gjorde mig ännu mer nervös. Hennes lycka när hon väl kom upp igen gjorde mig otroligt taggad, men jag kunde inte släppa nervositeten som spred sig i mig. "Who's next?" "Well I guess that's me". Jag satte mig på en stol och de spände fast linan i mina ben. Gick fram med små myrsteg fram till plattformens kant. Nu ska jag hoppa, jag ska verkligen hoppa. Instruktören räknar ner. 1, 2, 3 - inget händer. Jag hoppar inte. Jag vågar inte. Ska jag fega ur? Frågar snällt om intruktören kanske vill putta ut mig istället? "No, you'll have to jump by yourself". Well then, inte kan jag väl ha spenderat alla dessa pengar på det här för att sedan inte ens hoppa? Han räknar ner igen, 1, 2, 3.
 
Jag flyger, jag verkligen flyger. Inbillar mig på något sätt att jag är en fågel, för jag flaxar med mina armar. Min mage håller på att sprängas av nervositet och adrenalin. Jag fortsätter att falla, tills något tar emot. Jag studsar uppåt, och åker sedan tillbaka ner igen. Upp, och ner. En känsla av frihet och harmoni försöker tränga sig in i min adrenalinfyllda kropp. Det är något av det konstigaste jag känt, och på något sätt gjorde det mig så lycklig. Jag hissas upp, och bara tänker för mig själv: "Jag gjorde det". Efter att ha stått på kanten och låtit min rädsla ta över första gången, för att sedan ge det en andra chans och skita i allt jag känner. Wow. Jag är imponerad och stolt över mig själv.
 
Vi stannade endast 4 nätter i Queenstown den här gången. Vi hade kunnat stanna så många fler nätter, men det får bli en annan gång. Det blev en sista utgång med alla nya och gamla vänner. En sista kväll för allt som Queenstown erbjöd. Adrenalin, kärlek, saknad, lycka, spänning, eufori.

Franz Josef och Wanaka

Franz Josef ^

Franz Josef blev nästa stopp och efter en ganska kort busstur (ca 1,5h) så stannade vi ute i buschen för att kolla på en sjö (vi stannar vid skumma ställen ibland men väldigt fint alltihop). Vad vi inte visste när vi stannade var att vi tydligen hade fått punka! Andra gången som bussen gick sönder nu. Vi hade ca 10 minuter kvar till Franz Josef men vi blev stående i ca 1h innan vi blev upphämtade av en annan buss. 
 
Franz Josef är känt för sin/a (vet inte om det är en eller flera?) glaciär/er dit man kan ta en helikoptertur och sedan vandra i några timmar. Tyvärr hade vi så dåligt väder så vår tripp upp dit blev inställd. De flesta tog en vandring så högt man kunde komma istället men i princip alla i vårt rum var sjuka så vi hade denna dag att kurera oss på istället. På kvällen åt vi en liten familjemiddag med gänget (vi som bodde i samma rum igen) och vi lagade fajitas. Första gången jag åt det (vad jag vet) och det var väldigt gott! Väldigt mysigt också att sitta 6 pers med mat på bordet och allt fint uppdukat.
 
Nästa stopp efter Franz Josef var Wanaka vilket är en såå mysig liten stad. På vägen stannade vi vid jättefina blåa sjöar. Wanaka har stora berg där man kan vandra och i allmänhet bara en mysig liten ort. Vi stannade bara en natt och kom fram på eftermiddagen så vi vilade mest här. Bra ställe att chilla på bara. Vi tog en liten promenad upp för ett berg men vi orkade inte så långt så vi gick tillbaka till hostellet. Några gick på bio men det fanns inget som vi ville se så vi spelade lite kort istället och sen gick och la oss.
 

Westport och Lake Mahinapua

 
Westport var nästa stopp på västkusten av södra ön. Västkusten är känd för bra surfning så här var det många som surfade. Vi hade redan surfat i Australien så vi valde att inte göra det. Emma gick på en hästridningstur och jag åkte till hostellet. Medan jag väntade på att Emma och de andra skulle rida klart passade jag på att se gårdagens avsnitt av Melodifestivalen (delfinalen i Norrköping var det). Tittade med en kille (vi kallar honom för David 2, vi känner tre David och han var den andra) som bodde i vårt rum som är från Wales, som tydligen inte alls gillar mello (hur kan man inte??). Han fick se det ändå, för det är kultur och viktigt.
 
Emma kom tillbaka och snäll som jag är hade jag tagit en underslaf i vårt 6 bed dorm. Hon glider in med 3 andra som också hade ridit, varav en med bruten arm. Emma blev glad att jag hade tagit en underslaf och slängde sig lyckligt i den (typ). Och då så fick tjejen med bruten arm sängen över Emma, och David 2 påpekar detta och säger att hon med bruten arm kanske inte ska behöva klättra upp till en överslaf. Emma och tysken med bruten arm byter och Emma får överslaf. Nu kommer problemet, Emma märker att överslafen är sönder!!! Oh no säger Emma och vi går till receptionen för att lösa problemet. Allt som allt, det löstes genom att Emma fick ett nytt rum, vilket blev rummet bredvid oss. Efter att hon har kikat in lite i rummet och hälsat på sina nya rumskamrater inser hon att det bor en bebis (?!?) i rummet. Kortfattat: Emma bytte tillbaka till vårt rum och sov på en trasig säng. Slutet gott allting gott. Vi gick sedan vidare till stranden där det var en stor bonfire. Mysigt ställe!
 
Lake Mahinapua var nästa stopp. Här bodde vi på ett litet familjeägt hotell. På detta stoppet har kiwi-bussarna alltid maskerad, vilket var jätteroligt! För det mesta brukar man få bestämma ett tema, men ingen kom på något så vi körde på utan. Jag och Emma var utklädda till Netflix & Chill. Alla älskade oss under kvällen och ville ta bilder med oss. Kom fram folk hela tiden, det var svinroligt! Det var även tävling där bästa kostymen vann en Canyon Swing (googla/sök på youtube om du inte vet vad det är, det är en megastor gunga i en canyon i princip). En kille som heter Lucas var utklädd till beer pong-bord, och han vann självklart (han var king). Alla trodde vi skulle vinna andra priset (vilket var presentkort i baren) men vi vann tyvärr ingenting. Väldigt väldigt rolig kväll!
 
Det lilla familjeägda hotellet hade en hund som heter DJ som sprang omkring överallt. Väldigt söt svart labrador (tror jag). När vi kom sa de att han förmodligen kommer lägga sig i någons säng och sova där, och vems säng valde han om inte min??? När jag ska lägga mig ligger det en stor svart hund där, som vägde väldigt mycket vilket gjorde deg svårt att flytta på hunden. Eftersom hundar är underbara så puttade jag undan honom så jag fick plats bredvid, och sen skedade vi hela natten. När jag vakna så var hela sängen täckt av svart hundhår så det blev en dusch för mig innan vi gled vidare med bussen. Bästa kvällen och natten, mysigaste hunden!
 
 

Abel Tasman och SKYDIVE

Emma pre-skydive
 
Efter en färjetur med mycket skratt (för att jag är så himla rolig) så hoppade vi på bussen vidare mot Abel Tasman/Kaiteriteri. När man åker med Kiwi-bussen (har kanske sagt detta förut) så skickar chauffören runt en clipboard med aktiviteter som man kan hitta på på de olika ställena man stannar vid. Det första vi ser när vi får checkboarden är Skydive!! Vi blev otroligt taggade eftersom den vi hade tänkt göra blev inställd, och nu var vädret perfekt. Inte ett moln på himlen och solen strålade. Vi skrev upp oss direkt och blev avsläppta bara någon timme senare för skydiven.
 
Innan skydiven fick vi se en film med info och sedan väga oss, fylla i papper osv. I princip skriva på ett papper där det står "Om du dör är det inte vårt fel". Självklart skriver man på det, skydive är värt det. Vi fick sedan vänta ett tag. Efter en lång väntan fick vi sedan förbereda oss och ta på oss overallerna. Vi gick sedan mot planet och knödde oss in, 10 pers i ett miniplan. Jag satt närmast dörren.
 
Om du som nu läser detta har tänkt lite extra så har du redan nu förstått att jag hoppade först. Det var sjukaste känslan, att bara hoppa rakt ut från ett flygplan. Vi hoppade från 16,500 feet vilket är ca 5000m höjd, och då har man fritt fall i ca 75 sekunder. Fallet kändes som ca 10 sekunder (om ens det) och sedan slog fallskärmen ut. Den tystnaden som uppstod när man bara gled, det var så sjukt fridfullt! Eftersom Abel Tasman ligger vid havet högt upp på sydön så kunde vi se båda öarna (för den som inte kan geografi består Nya Zeeland av två öar) (hur coolt?) och även Wellington.
 
Efter en exhalterande flygtur så somnade vi sött i sängen senare på kvällen. Dagen efter gled vi vidare mot Westport. På vägen stannade vi vid en väldigt fin sjö som heter Lake Rotoiti, vilket är där alla bilder ovan är tagna. Otroligt fint!

River Valley och Wellington

 
Från Taupō gled vi vidare till en by (det är inte ens en by?) som heter River Valley. River Valley är känt för sin White Water Rafting som går att göra i floden bredvid hostellet. Tyvärr blev även det inställt eftersom det hade regnat/regnade så mycket då vattennivån i floden var för hög. Det var inte så mycket mer med det, så jag, Emma, Lisa och Maja (swedish family <333) gick på en liten vandringstur. 
 
Själva hostellet ligger långt ner, så den enda vägen att vandra på gick uppåt, och det var verkligen uppåt. Det var en tuff vandring upp för backen (egentligen inte så tuff men det trodde man innan vandringen började). Väl uppe för backen så stötte vi på två söta hästar, så ungdomar som vi är skulle vi såklart ta selfies med hästen.  Det gick ganska bra tills hästen bestämde sig för att Emma smakade väldigt gott så hen ville ta en liten tugga. Det blev ju roliga bilder iallafall hahaha. 
 
Eftersom vi var ute i ingenstans fanns det i princip ingenting att göra. Vi spenderade kvällen med att spela kort och Uno, för att sedan krypa ner i sängen. Eftersom vi la oss hyfsat tidigt så bestämde vi oss för att ha en liten filmkväll i rummet, så vi satte på Grease och alla somnade fint till filmen. Själv låg jag i sängen och sjöng till låtarna medan alla somna (de somna säkert till min skönsång).
 
Dagen efter satte vi klockan extra tidigt då det var Majas födelsedag. Vi hade köpt en stor cookie dagen innan och fick små ljus från hostellet, så vi gick upp och tände dem på spisen (vi hade ju ingen tändare så använde oss av det som fanns). Vi gled sedan in i rummet och sjöng Happy Birthday för Maja och förberedde oss för en lång dag.
 
Bussen gled sedan vidare mot huvudstaden, Wellington. På vägen mot Wellington stannade vi till i en liten ort som heter Taihape (tror jag). I Taihape fick vi spendera ca 2 timmar för vår buss gick sönder. Vi inväntade då en ny buss, och alla satt på McDonalds för att utnyttja gratis wi-fi. Taihape är för övrigt känt för sina gummistövelkastartävlingar. Fränt va? Rekordet låg någonstans på 60 meter tror jag. Fanns till och med en stor stövel som staty. Det ser man inte överallt.
 
Efter en seg resa var vi äntligen framme i Wellington vid ca 6-7 på kvällen, för att lämna Wellington igen 7 dagen efter. Inte stoppade detta oss, utan vi stack direkt ut på födelsedagsmiddag! Swedish family åt riktigt god middag som ett firande för Maja. Sedan mötte vi upp resten av gänget från bussen och stack ut tillsammans. 
 
Dagen därpå var man riktigt seg men en kaffe på McDonalds vid 7 på morgonen och vi gled vidare mot färjan som skulle ta oss till sydön! Stay tuned.

Rotorua och Taupo



Från Hobbiton gled vi vidare till Rotorua där vi besökte en Maori-by där vi också skulle äta buffé. Maoris (vet inte ens hur det stavas men hoppas jag får det rätt) är Nya Zeelands "urbefolkning". Vi åkte dit, fick först se ett litet framträdande där de gled in på en båt. Alla har typ random streck i ansiktet som ser ut som tatueringar. Det var skumt, spännande och intressant. Efter framträdandet fick vi glida genom byn på olika "stationer" där de visade olika saker som vissa fick prova på. Först var det en "lek" där fyra var med. Här provade Emma på, så hon var en av de fyra. De höll i varsin pinne som gick från marken till midjan ca. De stod i en kvadrat, och alla skulle släppa pinnen samtidigt och springa till pinnen bredvid innan den slog i marken. De sa antingen höger eller vänster (på sitt språk) och så skulle personen springa antingen höger eller vänster (uppenbarligen). Emma förlora först men var en tapper kämpe.

Vi gled vidare genom byn och de visade nästa "lek". Här la de upp två stegar gjorda av pinnar på marken. Stegarna låg bredvid varandra och det stod en vid början av ena stegen och en mitt emot fast vid början av den andra stegen. De skulle sedan springa runt i en liten "cirkel" i dessa stegar och man vann genombrott att komma ifatt den andre. Vi kände inte riktigt att detta var vår grej så ingen av oss ställde upp frivilligt denna gången. Vi hejade istället på vår vän Stuart som var med. Han förlorade också direkt, men kämpade även han tappert.

Vid nästa station visade de oss lite om olika tyger och berättade historia om deras kläder och sådant. Inte lika spännande som lekarna så stationen gick rätt snabbt, jag stod mest  bakom och sparkade på lite grus efter ett tag för kvinnan som snacka var så tråkig. Iallafall, moving on till nästa station där alla killar var ofrivilliga frivilliga. Alla killar skulle lära sig "haka-dansen" (tror jag det hette). Så alla ställde upp lite fint, började med att slå sig på knäna och sjunga till. Efter ett tag skulle de göra hela dansen själva men misslyckades såklart ganska brutalt. Bra underhållning dock! 

Nästa station var det tjejernas tur att dansa. Tre stycken skulle ställa upp frivilligt. Ingen reagerade först så jag körde på, första frivilliga. Vår brittiske vän Amy blev nästa frivillige och sedan kom sista, någon random tjej. Vi skulle lära oss dansa med ett litet snöre där det satt fast bollar på båda sidor. Man skulle snurra och sedan slå den i handen och massa skumma saker. Såg jättelätt ut när maori-kvinnorna gjorde det men sjukt svårt var det. Lyckades aldrig riktigt lära mig det, och ingen av de andra två tjejerna lyckades riktigt heller. Vi gjorde iallafall vårt bästa.

Kvällen fortsatte och vi gled vidare till där de tillagade maten. De tillagar de tillagar den i marken (?) i stora hål, lägger en tyggrej på och sen typ kål på? Jag förstod aldrig riktigt och är fortfarande både förvirrad och imponerad över hur de tillagade maten. Det här blev bara en snabb titt på maten för att sedan gå in i deras föreställningsrum (en liten aula typ) där de skulle ha en till föreställning. De dansade och sjöng massor med olika låtar och såg ut att ha väldigt roligt hela tiden (de gör förmodligen detta ca varje dag så förstår inte hur de kan skratta fortfarande). 

Efter all skönsång så var det ÄNTLIGEN dags för mat. Magen kurrade i tusen decibel och man var riktigt taggad på något annat än nudlar nu. En riktig måltid! Det fanns allt möjligt på buffé-bordet. Potatis, sötpotatis, kött av olika slag, musslor, såser, sallad, men det bästa av allt var nog ändå dessertbordet (såklart). De hade en stor kaka/tårta av något slag med passionsfrukt på. Sedan hade de även någon kaka som liknade mjuk pepparkaka, som var varm, och den var också supergod. Givetvis fanns det också vaniljsås! Om man göttade sig där! Det fanns även te och kaffe, varav ett av teerna var maori-te. Luktade och smakade lite skumt men var inte allt för dåligt. Kaffet däremot, man har ju smakat bättre om man säger så.

Efter en god två-rätters var det färd tillbaka som gällde. Vissa valde att stanna kvar över natten men vi kände att det räckte med de timmarna som vi var där. Vi gick istället till baren bredvid hostellet, och gick sedan och la oss för att gå upp tidigt nästa dag, och ta bussen till Taupo.

Mellan Rotorua och Taupo finns det något som heter Te Puia där vi stannade. Det är en sorts "park" eller vad man ska kalla det (en väldigt stor park) med gejsrar och varma källor samt maori-historia. När vi var där fick vi se en gejser som sprutade vilket var väldigt häftigt. Det mesta man såg var dock rök men ändå, man blev ju blöt samtidigt. För att visa oss hur varmt det var i källorna så hade vår guide med en säck med ägg. Äggen la han i en varm källa för att koka dem och vi fick sedan även äta dem. Riktigt gott faktiskt, man var ju lite impad.

I Taupo hade vi tänkt skydivea. De som skydiveat där säger att det var så bra (och man bli upphämtad i en limousine?? Hur fett?). Dock hade vi såå dåligt väder att vi inte kunde göra något alls nästan. Det regnade hela tiden, och var molnigt den tiden det inte regnade. Skydiven blev inställd då tyvärr.

I Taupo hade vi två nätter så nästa dag trotsade vi vädret och vandrade ner mot floden. Det finns några "varma källor" en halvtimmes promenad från hostellet, som låg vid slutet av en flod. Vi var ett gäng på ca 10 pers som hade köpt varsin badring och tanken var då att hoppa i vid början av floden och glida genom fram till de varma källorna. Vi förstod inte riktigt det pga det var otroligt strömt i floden så vi tänkte att vi skulle gå längre. Slutade med att vi gick i en och en halvtimme till de varma källorna istället för en halvtimme. Man kan se det som bokstaven D. Vi gick på den böjda delen när man egentligen skulle gå på den raka delen. Till slut kom vi iallafall fram till de varma källorna och stannade där ett bra tag. Otroligt gött, och funkade fint en dag när det duggade. Slutet i Taupo gott, allting gott.
 

Waitomo och Hobbiton

 

Nästa stopp på turen blev Waitomo vilket är känt för sina Glowworm Caves samt black water rafting. Det hänger alltså självlysande maskar i taket av grottan. Jag, Emma och vår brittiske vän Amy bokade in en vandringstur i grottan som avslutades med en båttur. Tyvärr fick vi inte ta med kamera/fotografera där inne så vi har inga bilder. Waitomo var ganska litet och det fanns inte så mycket att göra förutom att hänga i grottorna. På kvällen var vi väldigt trötta så det blev till att laga middag och sedan gå och lägga oss.
 
Dagen därpå bjöd på en tur till Hobbiton, vilket är där Hobbit-filmerna samt Sagan om ringen spelats in. Det var väldigt häftigt att se allt och höra alla olika trick om hur de filmade. Till exempel så sitter Frodo tre meter bakom Gandalf när de rider in i staden i den första filmen för att han ska se mindre ut. Själv har man ju inte sett alla filmer (shame on me) men Emma var i total extas. hon sprang omkring och det gick inte att få bort leendet från hennes ansikte. 
 
Hobbiton-turen avslutades i The Green Dragon vilket är baren från filmen. Där fick vi varsin gratis dricka. Vi chillade där ett tag medan Emma sprang runt och tog massa bilder, och sedan hoppade alla på bussen. Eller, inte alla. Efter att ha åkt i ca 5 minuter stannar bussen och busschauffören säger att vi har lämnat någon på Hobbiton. En kille som heter Lucas gick på toaletten och när han kom ut hade alla åkt. Vi fick oss ett litet skratt, inväntade Lucas som fick skjutits av vår guide Ethan, och fortsatte vår tripp till nästa stopp vilket var Rotorua.

Hot Water Beach och Cathedral Cove


















Stoppet efter Auckland blev Hot Water Beach. Namnet kommer från stranden, där det finns varmt vatten (logic). Man gräver själv i sanden och bildar en liten pool. Vattnet som kommer upp från sanden är då varmt, väldigt häftigt! Vissa små pooler var kallare än andra och vissa kokade (på riktigt, kokade). Vattnet bubblade på vissa delar. Man måste gå dit när det är vattnet är lågt, för när det stiger så är hela stranden täckt av vatten. Alltså, gå dit på rätt tidpunkt. 

Vid Hot Water Beach finns även en grotta som heter Cathedral Cove. Här är det många som gifter sig (det var folk som gjorde det när vi var där också) bland annat. Vi hade bokat in oss på en kajaktur så vi kajakade dit. Vattnet var helt klarblått och solen strålade. Vi var riktigt duktiga i vår kajak, höll ett bra tempo. Blev lite stopp då och då för att vila armarna som ibland höll på att ramla av men vi lyckades till slut med våra armar i behåll. Väldigt rolig tur på ca 3 timmar!

Efter vår kajaktur gick vi till Hot Water Beach. De flesta hyr en spade för 5 dollar men vi tyckte att det var onödiga pengar, eftersom de flesta pooler redan var uppgrävda. Så vi gick dit och kände oss fram i de redan befintliga små poolerna. Här satt vi under solnedgången och medan tidvattnet steg. Vi fick se poolerna spolas bort och förvånade människor som blev träffade av havets vågor i sina små pooler. Tyvärr var solen på "andra sidan" så vi såg inte solen, men fick väldigt fina färger i himlen!

Bay of Islands
















Under de första dagarna i Nya Zeeland har vi varit på det nordligaste stället vilket är Bay of Islands. Första heldagen drog vi till ett ställe som heter Cape Reinga vilket är den nordligaste punkten i hela landet. Vi åkte busstur hela dagen med många andra.

Började med ett stopp vid ett café så vi kunde köpa med oss lunch. Bussen vi åkte i höll nästan på att ramla isär så dålig som den var. Den var tydligen svensk också. Chauffören kunde inte prata i mikrofonen för den var halvtrasig så man hörde knappt och saker skakade osv. Spännande busstur.

Vi fortsatte från caféet vidare i bussen i ca 2 timmar. Vi kom sedan fram till den nordligaste stranden i hela Nya Zeeland. Det var jättefint och vattnet är så himla blått. Man tror inte att det ska vara så blått som det är. Det är väldigt strömt vatten så chauffören tipsade att man inte ska gå i vattnet längre än till midjan. Vi vandrade bara på stranden och längs floden som ledde ut till havet. Superfint verkligen. 

Cape Reinga blev nästa stopp och här stannade vi i ca en timme. Solen gassade på och svetten rann. Här gick vi ut till en fyr och det var jättefin utsikt överallt. Blev många bilder på blått vatten och blå himmel. 

Från Cape Reinga åkte vi till 90 mile beach, vilket, som man hör på namnet, är en 90 mile lång strand som man kör på. Vi stannade i ca en halvtimme tillsammans med en annan buss som var fylld med pensionärer. Vi ställde oss på stranden och kände lite på vattnet. Vågorna var väldigt höga så även här var det inte direkt något "gå ut och simma". Efter ett tag kom helt plötsligt en väldigt stor våg och den attackerade alla som stod på stranden i princip. När vågen hade "slagits ihop" så gled den upp mot stranden kanske i knähöjd. Den hade så mycket kraft att den drog med en pensionär och allas grejer som låg på stranden. Pensionären skrattade bara efteråt så hon mår bra, vi sprang mot någons väska och kläder och räddade det så gott vi kunde. Jag lyckades senare hitta tjejen vars väska det var och tydligen låg alla hennes viktiga saker i den. Fick en puss på kinden som tack för min heroiska insats (är en hjälte nu).

Dagen gled på och efter en middag bestående av fish n' chips så gick jag, Emma och vår roomie Amy till stranden för att titta på stjärnorna. Det var superfint och vi fick riktigt fina bilder på det också!

Dagen efter åkte jag och Emma på delfintur för att se delfiner och möjligtvis simma med dem. Tyvärr så såg vi bara delfiner som hade barn med sig och då kan man inte simma med dem. Vi såg även pingviner! Mysigaste dagen. Mysig båttur också.

Andra dagen i Nya Zeeland


Andra dagen i Nya Zeeland blev det en pick-up vid 7 på morgonen. Det var vår första dag på kiwibussarna och vi var så glada att ha fått trevlig chaufför. I Australien hade vi världens skitigaste elakaste chaufför tre (!) gånger. Riktigt otrevlig. Nu hade vi en trevlig kvinna som heter Fly.

Bussen rullar nu först upp mot Bay of Islands, vilket är vårt första stopp. Vi bor i Paihia (tror jag det stavas?) som ligger precis vid havet. Imorgon ska vi åka till den mest nordliga delen av landet vilket är delvis Cape Reinga dit vi ska. Dagen efter har vi inbokat att åka båt ut till delfiner (!!!!) och simma lite. 

Idag, under första dagen här uppe, har vi inte gjort så mycket. Vi kom fram vid 12, så vi köpte mat, och gick lite på stan. Sen gick vi till stranden och hängde där tills det började regna. Då gick vi tillbaka till hostellet och däckade i sängarna efter ännu en natt utan sömn. 

Senare var det BBQ till middag. Det blev stek, potatis, korv, coleslaw och sallad. Riktigt gott och man fick mycket vilket vi tycker om!! Vi satt sedan med några riktigt sköna personer, och nästan alla var engelsktalande förutom en tysk och en schweizisk. 

I vårt rum bor det några riktigt halvosköna britter. De är bara sociala med andra britter samt skämtar hela tiden. När vi kom tillbaka till vårt rum efter BBQn (8-bädds) så satt det ca 8 britter på golvet och drack, och de sa att de skulle "turn this place into a night club" och sedan sa de att de skulle ha en orgie??? Emma och jag stack då till stranden med de andra sköna människorna istället.

Det var riktigt stjärnklart och fint vid stranden. Vi hängde där ett bra dag och bara snackade. Schweizaren spelade tydligen även han innebandy och även i högsta ligan i Schweiz! Dock bara tredje målvakt men det var ändå spännande att möta någon som ens visste vad innebandy var. 

När vi sedan kom tillbaka hade britterna som tur var gått därifrån. Vi hade annars snackat ihop oss med de andra som vi var på stranden med att sova i deras rum istället (bästa bröder var de, alla bodde i samma rum). Nu ska jag sova och invänta en dag ute på öarna. Massa pussar.

Nya Zeeland!!!!!

Pizza från Domino's, vilket är life

Första dagen i Nya Zeeland var otroligt seg. Flyget skulle gå 8.45 men istället lyfte vi ca 9.45. Kom då fram ca 14/15 till Auckland lokal tid. Att komma in i Nya Zeeland tar verkligen tid. Lappar ska fyllas i och pass ska kontrolleras 10 gånger. Sedan ska även alla väskor röntgas igen. 

Man får inte ta med sig någon sorts färsk mat, eller använda vandringsgrejer till landet. De försöker undvika att få in kryp som man förstöra deras natur. Passkontrollkön var ca 1 timme lång. Såklart så stoppade de även min väska för de hittade något allra längst ner (självklart) som såg misstänksamt ut. Lilla jag fick då öppna min fina röda ryggsäck, tömma allt och gå ner i botten. De hade sett flaskor, men det var inga problem. Det som de såg var bara min solkräm. Så det blev till att packa ihop allt igen och gå till flygbussen. 

Några hållplatser senare kom vi till vårt hostel och då vi var väldigt hungriga gick vi iväg direkt för att leta mat. Vi hittade ett mysigt ställe och köpte väldigt goda burritos. 

Vi var väldigt trötta efter att inte ha fått någon sömn på natten (om hem ca 1.30, gå upp ca 4.30) och sedan flugit hela morgonen eller bara stått i kö. Därför däckade vi ganska snabbt på hostellet, vilket var väldigt skönt. Morgonen efter var också tidig på bussen skulle gå 07.15. Första dagen med kiwibussen! Spännande. Massa pussar.

Kinesiskt nyår









Tredje dagen i Sydney, vilket också var vår sista, hade vi tänkt åka till Blue Mountains. Då det är en bit (tar ca 2,5h med tåg/buss) så satte vi klockan tidigt. När vi väl vakna var vi så fruktansvärt trötta så vi bestämde oss för att inte åka dit. 

Dagen spenderades istället med slapp till en början, och sedan vandrade vi ut på stan. En tjej som bodde i vårt rum sjöng vid hamnen så vi tänkte dra och lyssna på henne för att se om hon var bra. Vi letade länge men hittade hennes  inte. Vi vandrade då istället från operahuset genom Royal Botanical Gardens vilket var jättefint! Väldigt svettig promenad som för det mesta (90%) var i solen så svettens verkligen rann. På avstånd såg vi en utomhusbio och blev taggade på att gå på det, var, när, hur skulle man kunna göra det på samma sätt i Sverige liksom?

Tyvärr gick bion lite för sent för oss och det var lite för långt att gå och då vi behövde packa till vårt flyg som gick dagen efter så blev det tyvärr ingen bio. Vi bestämde då med vår tyska vän som vi mötte i Byron Bay som också var i Sydney, att gå på ett ett event tillsammans där det var gratis mat och dricka. Tyvärr hann vi inte det heller då vi packade.

Istället drog vi ner till hostellets bar och tog några glas. Vi bestämde sedan med vår tyska vän att möta honom på en annan bar men det var över en timma kö ca så vi lämnade den. Då det var kinesiskt nyår denna dagen tänkte vi att perfekt, vi drar till Chinatown! Till vår stora förvåning var nästan allt i chinatown dött? Allt var stängt. På vägen tillbaka hittade vi en Thairestaurang så vi delade på en pad thai (den var GRYM), och sedan drog vi hem.

Dagen därpå stod klockan på 04.30 (yikes) för att lämna hostellet 05.30 med flygbussen. Det var nu dags att flyga till Auckland för nya äventyr i Nya Zeeland!! Ha d aussie, ses i en natt om en månad. Dags för kiwilife.

Andra dagen i Sydney










Andra dagen i Sydney spenderades med att svettas på en kustpromenad. Vi tog den kända promenaden frän Bondi Beach till Coogee Beach. Promenaden ska väl ta ca 1-2 timmar men för oss tog den ca 3-4 då vi stannar var 5e meter för att fota. Vi gick till strandpromenaden med vår tyska rumskompis Franzie.

Det var väldigt fint, vattnet var superblått och det var jättestora vågor. Solen gassade på men det positiva med denna dagen är att vi inte brände oss.

Efter ca en timme av fotande, posande och filmande hamnade vi vid en mindre strand. Då såg vi världens längsta trappa (inte världens längsta bokstavligt men det kändes så efter promenaden) så vi försökte hitta en annan väg runt. Det fanns massa stenar bredvid trappan så vi tänkte varför inte ta vägen utan trappor utan på sten istället? Klättra lite över sten osv, kan ju bli riktigt spännande. 

Vi började vandra längs stenarna och efter vad som kändes som en evighet kom vi fram gill några riktigt svåra partier. Hade vi varit med osmidiga så hade vi nog åkt på allvarliga skador (mamma, pappa, Lars, Annelie, om ni läser detta, allt är lugnt. Vi mår bra. Inga problem). Det blev klättring upp och ner, åt alla sidor som fanns. Efter en trasig flip-flop senare (klart vi hade flip-flops, vad har man annars?) så överlevde vi vår svåra vandring som säkert hade tagit oss 1/4 så mycket tid om vi hade tagit trapporna istället. Negativa: läskigt, lite farligt. Positiva: vi slapp trappor, spännande, äventyrligt, ny erfarenhet. 

När man kollade på alla stenar på förhand så såg det inte alls långt ut och vägen såg lätt ut. Det fick vi ångra senare men what to do. Allt löste sig till slut så det var inga problem. No worries som man skulle säga här.

När vi sedan ÄNTLIGEN kom fram så var väl tanken egentligen att bada på stranden (få bort all svett som kommit ut, vilket var mycket!!), men istället så var vi så trötta så vi tog lunch och sedan bussen tillbaka. Sedan däckade vi till på rummet, tog en powernap.

Senare på kvällen hade vi snackat med ett danskt par som vi bodde med. Vi tänkte dra till baren som ligger precis bredvid vårt hostel, men det var seriöst Max 20 personer där, så vi gick därifrån. De danska paret mötte då upp några danska vänner och vi bestämde oss för att leta upp en karaokebar. 
Eftersom allt i Sydney i princip är asiatiskt (?) så hittade vi något som hette Ding Dong Dang Karaoke. Vi kom dit, 9 pers, och förväntade oss en karaokebar. Istället så var det ingen bar, utan man hyrde ett rum i en timme för 70 dollar, som man sjöng i. Ingen publik, ingenting. Så vi sket i det. Efter letade efter en ny karaokebar så blev det inget så vi gick och la oss istället. 

Heads up: De flesta inlägg kommer några dagar sent då internet inte alltid är vår bästa vän. 

Första dagen i Sydney

Ord som sammanfattar dagen: obekvämt, blött, trevligt, turistigt, asiater, förvirrande, thaimat, ännu mer turistigt, färja, asiater, udda musiktalanger, partybåt, krock.
 
Vi började med att ta nattbussen från Byron Bay till Sydney. Ca 13 timmar senare var vi framme efter en oerhört obekväm åktur. Vi gick över gatan och bam där var vårt hostel. Eftersom vi kom fram såpass tidigt (ca 8) så kunde vi inte checka in än. Vi dumpade väskorna och tänkte dra till ett fik för att äta frukost. Vi ställer oss i receptionen och fy satan vad det spöregnade utanför. Efter lite om och men trotsade vi regnet och letade upp ett fik där vi åt äggröra och bacon. Liten blöt väg dit men allt löser sig med regnjacka och flip-flops. 
 
Vi drog sedan tillbaka till hostellet och fick då äntligen checka in. Det verkar supertrevligt där så vi lär nog trivas de tre nätter som vi ska spendera där. Bor bland annat med en tjej från Illinois som åkt hit bara för att spela musik på gatan? Sjukt skön. 
 
Trots att vi knappt fått någon sömn bestämde vi oss direkt för att utforska staden. Vi blev väldigt förvirrade till en början och undrade om vi verkligen hamnat i Sydney eller någonstans i Asien? Det är asiater överallt. Efter att förvirringen lagt sig gick vi mot shoppinggatorna och blev varsin klänning rikare. Vi fortsatte att vandra och några asiatiska ställen senare hittade vi en mysig thairestaurang där vi åt. 
 
Proppmätta och nöjda gled vi gratis in på en lokalbuss för att röra oss mot Sydneys kända arkitektur. Lite vandring i Circular Quay och massvis med bilder av oss, Harbour Bridge samt Operahuset blev det. Sedan tog vi färjan från Circular Quay till Manly Beach och spenderade resten av dagen där. Väldigt mysigt litet ställe, värt att åka till!
 
Överallt på huvudgatan i Manly stod det olika människor som spelade olika instrument samt sjöng och dansade. En kille var otroligt duktig på gitarr och man kunde nästan lyssna på honom i timmar utan att bli uttråkad. Det fanns även killen som stod bredvid sin högtalare och dansade så dåligt han kunde. Det mest spännande var killen som hade satt på sig ca 20 tutor i olika toner, och sedan spelade melodier på det? Förstå vilket jävla partytrick man har där! Han hade bland annat klämt in varsin tuta i knävecken så han vek bara benen för att spela en viss ton. Dock var snubben i sig ganska tråkig men hela grejen var väldigt spännande. Mycket olika udda musiktalanger där.
 
Vi tog sedan färjan tillbaka när solen precis lämnat horisonten och fick väldigt fina färger på himlen, men det var inte bara himlen som fick fina färger utan även operahuset och bron var upplysta. Mötte en partybåt på vägen som bara spelade 80-tals musik så vi ville väldigt gärna åka med den, men ack nej.
 
På vägen hem från vår lilla dagstur skulle vi gå över vägen. Dock hann vi inte det utan en asiat bestämde sig för att köra rakt in i trafikstolpen som står mitt i vägen?? En jävla smäll var det, men han bara backade bak och gled iväg med en trafik bil. Så kan det gå.



LOVISA SJÖGREN
20-årig tjej från Göteborg som just nu bor i Norrköping där jag pluggar grafisk design och kommunikation. Tre S som beskriver mig bra är snäll, sprallig och spontan. När jag inte pluggar brukar jag sova, äta eller plöja serier. Älskar att resa och att äventyra, lägger gärna till en klick adrenalin på allt. Inombords är jag färgglad men mina kläder är nästan bara av gråskala. Tre favoritord jag har är frihet, power och mysa. Hittar gärna på nya saker och jag är nästan bara rädd för två saker vilket är spindlar och sprutor.

Vill du bli fotad? Kontakta mig
lsphoto.blogg(a)hotmail.com

...eller lämna en kommentar

RSS 2.0