Deep South
Dunedins tågstation
Vi kämpar oss upp för världens brantaste gata
Nugget Point
I väntan på pingviner som aldrig kom
Efter Queenstown bar vi oss mot de sydligaste delarna av landet. Vi åkte i en minibuss med ca 15 andra. Första natten spenderade vi i studentstaden Dunedin och andra i Invercargill innan vi rörde oss uppåt för en sista natt i Queenstown igen. Det mysiga med den här turen genom de sydligarna landskapen var inte när vi stannade i städer, utan allt vi såg där emellan.
Vi rullade mot Dunedin utan så värst många stopp. Vi stannade endast på något/några småställen för fika- och toalettpaus. När vi väl kom fram till Dunedin så var klockan ganska mycket, runt 19.00. Efter att ha dumpat våra grejer bestämde vi oss för att ta en promenad på stan. Eftersom det var en vanlig vardag hade vi lite otur och alla ställen stängde vid 19. Vi kunde alltså inte shoppa (jag som akut behövde nya underkläder), inte göra särskilt mycket alls. Det blev lite rundtur och se vad som fanns. Vi hittade deras superfina tågstation (den översta bilden) där de hade massa fina blomarrangemang utanför också. Superfint! Vi kände inte riktigt att det hände något i staden (vi var nästan de enda som var ute på gatorna) så vi gick tillbaka till hostellet. Det här hostellet var faktiskt riktigt mysigt, eftersom de hade ca 10-20 biljardbord (kärlek!!!). Vi och några andra ockuperade några biljardbord i många timmar. Biljardspelandet tog upp i princip hela vår kväll och jag vann det mesta (ja, man får skryta på sin egna blogg).
Minibussen rullade tidigt på morgonen vidare mot Invercargill, men här var det många stopp på vägen. Enligt google maps tar det ca 2,5 timmar ifall man kör hela vägen, men för oss tog de ca 8-9 timmar. Det första stoppet var direkt i utkanten av Dunedin, där vi stannade vid världens brantaste gata, Baldwin street (jag låter bilderna ovan tala för sig själva).
Nästa minnesvärda stopp var vid ett ställe som heter Nugget Point (bilden under skylten där det står Baldwin street). Jättefint och mysigt vid en liten fyr. Fanns förmodligen massa historia bakom men det är inget jag minns eller ens la på minnet i stunden. Det var bara vackert att vandra dit och se hur fint det var.
Bussturen fortsatte och nästa stopp som jag minns tydligt minns jag inte ens vad det heter. Jag tror aldrig jag faktiskt fick veta vad det hette. Det var en lång strand där vattnet långsamt gled upp mot sanden. Sanden var ständigt fuktig vilket gjorde den hård och inte som sådan som hoppar i och irriterar i skon. Innan man gick på stranden stod där en stor skylt, som värnade om de djuren som lever på stranden, nämligen sjölejon (sjukt coolt!!). Vi gick ut på stranden och direkt ser vi där några hundra meter bort några sjölejon. Sjölejon kan ju vara världens med chilla djur. Jag lärde mig att de främst sover hela tiden, gärna på varandra. Sjölejonen på stranden skedade mycket med varandra. När de chillat färdigt så springer de ca 20 meter men sen orkar de inte mer, så de lägger sig och vilar igen. Sjölejon är verkligen mitt spiritanimal till 100%.
Mellan alla stoppen blev det även några besök vid vattenfall. Nya Zeeland har så sjukt många vattenfall. Nästan varje dag under hela resans gång i NZ har vi stannat och besökt något litet vattenfall på olika delar av landet. Den här syd-resan är inget undantag. Många fina vattenfall fanns att beskåda.
Därefter rullade vi vidare till nästa stopp. Tyvärr minns jag inte vad det här stället heter heller, men det var riktigt mysigt. Vi stannade här för att kunna beskåda pingviner. Hela kroppen fylldes av en wow-känsla när busschauffören berättade det. Dock var han noga med att poängtera att det inte var särskilt troligt att vi faktiskt skulle få se några pingviner. Det var lite fel tid på året, vi var bara någon vecka fel. Tyvärr fick vi inte heller se några pingviner, men vi satt och skådade i ca 1-2 timmar över spegelblankt vatten med stora stenar i. Otroligt vackert.
Sista delen av vår syd-resa förde oss till Milford Sound. Googlar man bilder på det ser det helt ofattbart ut. Det spegelblanka vattnet reflekterar stora snötäckta berg. Alla snackar om att om du är i Queenstown-områderna, så ska du åka till Milford Sound. Vi fick dock inte den här wow-upplevelsen som folk beskriver, eftersom vädret var väldigt betydelsefullt för att få den. Vi hade det lite grådaskigt, mulet, lite duggregn. Bussen förde oss genom berg och dalar för att sedan stanna vid en båt som skulle ge oss en tur genom Milford Sound. Självklart var det otroligt vackert även om man inte hade det perfekta vädret, men det kunde givetvis vara bättre. Milford Sound är en fjord och båten glider här genom stora berg. På många av bergen forsar vattenfall fram (förvånande, eller hur?). När vi kommit till ca mitten av båtturen så åkte vi in under ett vattenfall. Många ställde sig då längst fram på båtens däck för att kunna stå under vattenfallet. Själv stannade man innanför under tak för att slippa kylan (det var faktiskt sjukt kallt, även om det var sommar). Inte för att det hjälpte så mycket när folket som stått ute sedan gick in för att ge en en blöt kram. Det blev till att hänga ett tag på elementet för att få upp värmen igen.
Kommentarer
Trackback
