LS photography

Queenstown var verkligen så grymt som alla säger att det är. Allt folk, all natur, bara att andas luften gjorde att man blev lyckligare. Går det ens att beskriva Queenstown med ord? Att vara i Queenstown var speciellt. Det var här alla antingen stannade länge eller kort. Ingen stannade lika länge som någon annan. Med andra ord så var det här alla skiljdes åt efter en lång resa tillsammans. Men det var också här som man mötte upp de som åkt ifrån en på vägen, samtidigt som det strömmade in folk som man själv åkt ifrån för några veckor sedan. Queenstown är en stad fylld av alla sorters känslor. Adrenalin, kärlek, saknad, lycka, spänning, eufori.

 

Vistelsen i Queenstown började med ett pub crawl. Personligen är jag inte den första som skulle hoppa på det, men det ingick en middag, dricka, samt inträde till ca 4-5 klubbar för 10 dollar? Vem kör inte på det liksom? Vi strosade runt på gatorna i staden, och avslutade med en Devil's burger. Queenstown är delvis känt för ett hamburgerställe som heter Fergburger, och Devil's burger skulle nästan vara på samma nivå. Hamburgarna smakade himmelskt, speciellt efter en lång kväll ute. Vi däckade snabbt i vårt mysiga rum med våra vänner på hostellet. 

 

Vår Queenstown-vistelse fortsatte med ett real life mario kart. Luging. Vi drog ihop ett gäng av alla nyblivna vänner från världens alla hörn och stack till toppen av berget. Resan dit började i en gondol, varpå vi sedan stannade och tog på oss en hjälm. En ytterst charmig sådan till och med. Vi satte oss sedan i en skidlift (ni vet en sån tvåstols som är på bilden) och begav oss till den allra högsta toppen. Väl där uppe fick vi sätta oss i små bilar. Det är som lådbilar, fast väl utformade och lätta att styra och stanna. Inget drivs på el utan det är bara att glida ner för banan. Vi blev så fast i det här att vi faktiskt gick tillbaka några dagar senare och körde igen med några andra vänner. 

 

Precis som många andra gånger så hade vi även här bokat en aktivitet på bussen. När clipboarden skickades till oss på resans gång så kände jag bara att "Varför inte?". Så jag fick med Emma att boka upp oss på bungy jump. Kan ni förstå det? Att slänga sig ut från en plattform mitt i tomma intet? Många stannade på vägen på världens första bungy jump för att hoppa, och jag kände bara att när man väl är här så måste man verkligen göra det. Och när vi väl gör det, varför inte göra det så högt som möjligt? Så vi bokade upp oss på högsta bungyn i hela Nya Zeeland, en av de högsta i världen. 134 meter. Några få dagar efter att vi anlänt till Queenstown var det dags. Vi hade gått och varit rädda i flera dagar. Nervositeten kunde synas på oss. Vi var så otroligt peppade och skraj när vi gick till kontoret där man skulle registrera sig några timmar innan hoppet. Vad tror man inte händer då? Jo, precis som många andra av våra aktiviteter i Nya Zeeland så blev det inställt. Det var för mycket blåst. Alla känslor släppte. Skulle vi verkligen missa det här också?

 

Efter några timmars väntan på kontoret fick vi en ny tid bokad. Dagen efter. Alla känslor hade lämnat kroppen och nu kände man sig mest tom. Skulle vi verkligen hoppa imorgon? Jag hann inte ens känna mig nervös innan det var dags. Vi åkte en minibuss med ca 15 andra som antingen skulle hoppa Nevis Bungy eller åka Nevis Swing (en sjukt stor gunga i princip). Invägning, på med utrustning, låsa in saker i skåp. Nu skulle det verkligen hända. En liten lift tog oss från fastlandet ut på en plattform som var mitt emellan två berg. Liknande Grand Canyon såg det ut fast mindre. Längst ner fanns en liten å som slingrade  sig genom bergen. Nu var vi ute på plattformen, nu skulle det hända. Var jag nervös? Inte det minsta. Jag stod där på plattformen och kände absolut ingenting, tills den första personen hoppade. Wow, vad hände där? Han bara hoppade ut, studsade upp och ner. Tänk om något går fel? Tänk om linan går av? Är de som jobbar här verkligen pålitliga? Emma hoppade före mig. Det gjorde mig ännu mer nervös. Hennes lycka när hon väl kom upp igen gjorde mig otroligt taggad, men jag kunde inte släppa nervositeten som spred sig i mig. "Who's next?" "Well I guess that's me". Jag satte mig på en stol och de spände fast linan i mina ben. Gick fram med små myrsteg fram till plattformens kant. Nu ska jag hoppa, jag ska verkligen hoppa. Instruktören räknar ner. 1, 2, 3 - inget händer. Jag hoppar inte. Jag vågar inte. Ska jag fega ur? Frågar snällt om intruktören kanske vill putta ut mig istället? "No, you'll have to jump by yourself". Well then, inte kan jag väl ha spenderat alla dessa pengar på det här för att sedan inte ens hoppa? Han räknar ner igen, 1, 2, 3.

 

Jag flyger, jag verkligen flyger. Inbillar mig på något sätt att jag är en fågel, för jag flaxar med mina armar. Min mage håller på att sprängas av nervositet och adrenalin. Jag fortsätter att falla, tills något tar emot. Jag studsar uppåt, och åker sedan tillbaka ner igen. Upp, och ner. En känsla av frihet och harmoni försöker tränga sig in i min adrenalinfyllda kropp. Det är något av det konstigaste jag känt, och på något sätt gjorde det mig så lycklig. Jag hissas upp, och bara tänker för mig själv: "Jag gjorde det". Efter att ha stått på kanten och låtit min rädsla ta över första gången, för att sedan ge det en andra chans och skita i allt jag känner. Wow. Jag är imponerad och stolt över mig själv.

 

Vi stannade endast 4 nätter i Queenstown den här gången. Vi hade kunnat stanna så många fler nätter, men det får bli en annan gång. Det blev en sista utgång med alla nya och gamla vänner. En sista kväll för allt som Queenstown erbjöd. Adrenalin, kärlek, saknad, lycka, spänning, eufori.